"Ibland när jag såg min bror försvinna i ett gammalt dött valnötsträd som i ett slott med många våningar och oräkneliga rum fick jag rentav lust att följa hans exempel och leva där, för det trädet ger så starkt intryck av att vara träd, att hålla stånd och vara fast rotat att det märks ända ut i bladen."
ur Klätterbaronen av Italo Calvino, övers. Karin Alin
Klätterbaronen kom ut 1957. Det var den andra i en rad av tre romaner som bröt med Italo Calvinos tidigare realistiska berättande. Romanen utspelar sej på 1700-talet och handlar om en pojke som beslutar sej för att leva uppe bland träden. Den berättas av hans bror.
Det är en märklig berättelse med drag av pastisch. Men med en lätthet som pastisch-berättelser sällan har.
Jag har boken i en samlingsvolym med Den tudelade visconten och Den obefintlige riddaren. Calvino gav själv ut dessa tre böcker tillsammans. Och man kan förstå tanken bakom. Det är tre sagoliknande berättelser. Men det är ändå att göra de två romaner som inte är Klätterbaronen en otjänst. För de andra två fablerna – en om en man som delas i en ond och en god sida och en om en levande rustning – lyckas trots att de är läsvärda aldrig riktigt höja sej över allegorin. Medan Klätterbaronen blir något mycket mer.